21:54:00
"The Grapes of Wrath"(Vredens druvor) - John Steinbeck
Skräck! Hunger! Inte riktig till paniken för en läsare men visst nuddar man dess ytspänningen med nästippen en aning när man tagit sig igenom de ca 750 sidorna(756 st.). Det är en såpass realistisk skildring av en bondfamilj i 1930-talets bibelbälte och om den familjens resa, flytt, västerut till staten Kalifornien. Och det krävs kanske lite av den där marathonandan och jävlar anammat som jag har längtat efter i flera år nu, för att ta sig igenom den, men den här gången var det ren upplevelseläsning från första till sista sidan. Steinbeck är så frisinnad i sitt skrivande att man ibland nästan häpnar. Man kan plocka ett citat här och var och vardagslivs-scener förbyts till upploppsstämning, sturska polisers vansinne eller kollektiva suckar i ett regntungt tältläger. Låt mig berätta lite om vad boken handlar om:
Den Stora depressionen råder i landet. Tom Joad har precis sluppit ur fängelset McAlester och är påväg till sin familjs gård nära Sallisaw i Oklahoma. På vägen möter han en man kallad Casy som han minns som predikant från tiden innan fängelsevistelsen. Casy predikar inte längre men de två slår följe till gården och ser fram emot ett gott måltid mat. Plötsligt, nära gården, så möter de en annan granne som verkar leva ett förvildat liv. Han berättar att familjen Joads gård är övergiven och att alla har tvingats uppge sin mark till bankerna då de inte haft råd att behålla dem längre. Att gården är övergiven visar sig stämma, men hela gårdsplanen har också plogats av en traktor och huset är skadat. Tom Joad och predikanten beger sig mot den plats där familjen Joad förmodas vara och de finner dem så småningom. Tom Joads far berättar att män i traktorer nu tagit över allt skördearbete och att de inte kan tros finna något som helst jobb i staten Oklahoma, och att familjen därför bestämt sig för att resa mot Kalifornien med de magra medel de har efter att ha sålt allt de äger. Det är trots allt ett kärt återseende och Tom och Casy följer med familjen Joad i en bil som gjorts om till lastbil, Toms lillebror kan motorer. Färden blir hård för familjen som möter många bakslag och också många, många andra som är i samma situation. En oro uppstår, att förhållandena i Kalifornien inte är så bra som reklampamfletter har visat, men de behåller modet uppe ändå, mycket tack vare Mammas järnvilja. I Kalifornien möts de av en svår situation, otroligt många människor har sökt sig till staten i hopp om arbete och familjen finner ingen plats att slå sig ner på. Markägarna tar de som föraktfullt och plumpt kallas "okies" som arbetskraft för skördarna och ger löner som ligger långt under det som krävs för att flyktingarna ens ska ha råd med mat. Villkoren är usla då hundratals, kanske tusentals människor desperata söker sig till samma arbetstillfällen. Jakten på platsen där de kan bygga upp sin tillvaro igen för dem samman och markägarna börjar se kollektivet, samlingen av flyktingar som ett växande hot. Familjen Joad hamnar mitt i en nedåtgående spiral av växande hunger, fattigdom, oro och det blir tillslut nästan omöjligt att hålla familjen samlad. Gruppdynamiken i lägren där flyktingarna lever bygger på en rationalitet starkt kopplad och kluven mellan medkänsla och kampen för sin egna familjs överlevnad och försök till sammankomster. Inte ens i det statligt organiserade lägret lyckas familjen Joad att stanna någon längre tid. "Vredens druvor" är en andhämtning, en andhämtning ögonblick före ett mobiliserande världskrig, och ögonblicket före omvärldens, efterhand, menande blickar som gav de överlevande en andra chans; den Stora depressionen.
Det är inte ett rafflande äventyr vi läser i "Vredens druvor", snarare, som sagt, en gnutta av svagt ljus som skiner från förhoppningen om liv, ett ljus som blir svagare och svagare i boken ända till slutet. Men det är ändå speciellt att "få vara med om" konsekvenserna av att mänskligheten styrs av ett ekonomiskt system som drar iväg åt ett håll som lämnar människorna i det, stående bredvid ruttnande skördar vaktade av beväpnade män, när de själva svälter. Ingen desperation visas dock i boken förrän i slutet, istället är det en hopplöshet som växer och man vågar ifrågasätta syftet med ens egna liv och vad man faktiskt arbetar för också, det är aktuellt. John Steinbeck uttryckte sig ofta politiskt i sitt liv men tycks i denna bok mest av allt ha velat visa hur det faktiskt var den gången och vad som faktiskt hände. Vad tänkte och sa folk till varandra när de bespottades och tvingades bo i tältläger i sitt egna hemland? Det är intressant att läsa hur de drömmer om ett friskt leverne, i ett med skördens årstider, samtidigt som de vill ha friheten och fritid också, lite överflöd. Kanske är det en obalans i denna vågskål som kommer att avgöra USA:s ekonomiska framtid framöver och inte lite tvärtom som den där gången i mitten av 1930-talet... John Steinbeck skriver: "Frukta den tid då bomberna upphör att falla fast bombflygarna lever - ty varje bomb är ett bevis för att anden inte är död." Det bör kommenteras att detta stycke läses ganska tidigt i boken och inte i sig är ett uttryck för hur resten av boken ter sig. Den har snarare liknats vid Vilhem Mobergs "Utvandrarna"; fler bönder, mer skörd och färre bomber alltså.
Jag ger den här boken 4.5/5 på en skala av bra böcker.
/Jens